SIONS VISES PROTOKOLL

Inledning

 Några nödvändiga förklaringar

Efterskrift

Frågan är INTE: vem som har skrivet "Protokollerna" utan: vem som tillämpar dem. Läs själv, jämför med verkligheten och gör en egen bedömning!

Israels strategi stämmer med Protokollernas politiska filosofi

[JK:s stämningsansökan: Aktb. 10, p 1, sändes den 1/10/88, om Sions Vises Protokoll. SVP är en skrift som liknar Machiavellis "Fursten". De båda skrifterna innehåller en viss - amoralisk - politisk filosofi. SVP:s filosofi kan förklara den sionistiska rörelsens strategi.]

Ständigt ondgör sig Israel och sionisterna i västvärlden över att skriften Sions Vises Protokoll fritt får saluföras i de muslimska arabstaterna och att man bland arabiska muslimer uppfattar denna skrift som intressant och informativ för att förstå sionismens starka grepp om politik och opinionsbildning i västvärlden. Jag ställer nu en central fråga som jag så förutsättningslöst och sakligt som möjligt skall söka besvara:

Är verkligen Sions Vises Protokoll en förfalskning av den tsarryska hemliga polisen Ohkranan som sionisterna ständigt påstår? Eller är det också här fråga om en alltför vanlig sionistisk lögnpropaganda?

Först bör följande fastslås: Sions Vises Protokoll utger sig vara ett hemligt protokoll vid Sionistiska Världsorganisationens första kongress i Basel i Schweiz år 1897. Det var hemligt därför att det endast var avsett för en trängre krets av sionistiska ledare och inte avsett för offentligheten, allra minst för icke-judar.

I detta hemliga Sions Vises Protokoll redogöres mycket ingående och cyniskt för hur judiska ledare i olika länder samverkar för att splittra, söndra och undergräva samhällsordningen i alla länder, särskilt i de kristna länder med betydande judiska minoritetsbefolkning, för att på sikt skapa ett judiskt herravälde; för övrigt helt i överensstämmelse med vad som framgår mycket klart i den judiska Bibeln, Gamla Testamentet, till exempel hos den judiska profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet, där det i verserna 10, 11 och 12 heter:

"Och främlingar skola bygga upp dina murar, och deras konungar skola betjäna dig. Ty väl har jag slagit dig i min förnöjelse, men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig. Och dina portar skola hållas öppna beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens skatter kunna föras in i dig, med konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås, ja, sådana folk skola i grund förgöras."

Ett judiskt världsherravälde där andra folk skall underkuvas och vid motstånd förgöras eller förintas är sålunda inget lögnaktigt och förrycktpåstående av illasinnade antisemiter eller judefiender, utan det är en trosföreställning och idé i judarnas egen heliga skrift, i deras Bibel framförd av den störste och flitigast åkallade av deras judiska profeter, av profeten Jesaja.

Också i Torah, judendomens allra heligaste bok, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet möter vi ofta denna trosföreställning om ett kommande judiskt världsherravälde, så t ex i Femte Moseboken, 33:e kapitlet, vers 29:

"Säll är du, Israel: ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får seger genom Herren, genom honom som är din skyddande sköld, honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder. "

[Aktb.10,p49] Förhärligandet av judarnas grymhet möter vi också i judendomens heligast skrift, Torah, t ex i Fjärde Moseboken, tjugotredje kapitlet, verserna 22, 23 och 24:

"Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten; deras styrka är såsom vildoxars. Ty trolldom båtar intet mot Jakob, ej heller spådom mot Israel. Nej, nu måste sägas om Jakob och om Israel: Vad gör icke Gud! Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna, ett folk som reser sig likasom ett lejon. Det lägger sig ej ned förrän det har ätit rov och druckit blod av slagna män."

Den blodiga hämnden och att Israel skall utså split och tvedräkt hos ett främmande folk lovprisas också på flera stället i judendomens Bibel, t ex hos den judiska profeten Jesaja, kapitel 19, verserna 2, 3 och 4 - och jag citerar där Herren talar i profeten Jesajas mun till sitt utvalda folk, judarna:

"Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän emot vän, stad mot stad och rike mot rike. Och egyptiernas förstånd skall för svinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet: de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän. Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN, Sebaot".

Och i samma kapitel 19, verserna 14, 15, 16, och 17 heter det vidare om hur judarna skall sätta skräck i egyptierna med Herrens hjälp och välsignelse:

"Herren har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företar sig, såsom en drucken raglar i sina spyor. Och Egypten skall icke ha framgång i vad någon där gör... På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor, de skola bäva och förskräckas för Herren Sebaots upplyfta hand, när han lyfter den mot dem. Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna. "

Alltså, av enbart dessa autentiska citat från judendomens Bibel framgår det klart och tydligt att allt väsenligt som sägs i Sions Vises Protokoll om hur judarna med list och moralisk upplösning av de icke-judiska folkens samhällen skall tilltvinga sig ett världsherravälde, allt detta återfinns redan som bärande trossatser i judarnas gamla stamreligion i judendomens egen Bibel. Idéerna i Sions Vises Protokoll bygger helt på judendomens egen bibel och är alltså inget nytt och absolut inget elakt eller ondskefullt förtal av de troende judarnas trosföreställningar och föresatser!

Detta är viktigt att ha klart för sig och hålla i minnet, när sionisterna i sin propaganda ständigt jämrar sig över att Sions Vises Protokoll skulle vara en förfalskning av ondskefulla antisemiter som endast är ute efter att förtala judarna för att skapa hets och hat mot dem. Det ondskefulla och cyniskt makthungriga och grymma som tillskrivs Israels folk eller judarna, det framgår klart av judendomens egen troslära, i judarnas egen Bibel, där de prisar och tyr sig till en fasansfullt grym gud som sin Herre! Judar som klagar och jämrar sig så bittert och högljutt över Sions Vises Protokoll som ondskefull antisemitism, borde först och främst gå till rätta med sin egen troslära och Bibel och avskriva dem som en gammal judehetsande dynghög, annars är de helt enkelt inte trovärdiga utan framstår endast som cyniska hycklare.

Låt oss så övergå till själva Sions Vises Protokoll och frågan om det är en förfalskning som sionisterna hävdar alltsedan denna hemliga skrift blev offentlig och i synnerhet efter en längre rättegång om saken i Bern åren 1934 och 1935. Innan jag berör denna rättegång, låt mig redovisa hur dessa Sions Vises Protokoll tillkom, enligt dem som hävdar att det rör sig om äkta, autentiska judiska skrifter, som utgivits av en rysk lärd S. A. Nilus. Denne Nilus har uppgivit at han fick en kopia av Sions Vises Protokoll i sina händer år 1901 med inskriptionen "Undertecknad av Sions representanter av 33:e graden", alltså av en judisk frimurarorden.

Den som först innehade denna kopia, översatt till franska, var en viss tsarrysk major och greve och domare vid krigsrätten i Sankt Petrograd, Alexej Nikolajevitj Suchotin, hemmahörande i guvernementet Tula i Ryssland. Nilus bekräftar detta i sin bok "Det stora i det lilla". Också Nilus' son har sedan bekräftat saken i en deklaration år 1936, där han intygar att han var personligen närvarande, när greve Suchotin överlämnade dokumentet till hans far.

En ingift släkting till greve Suchotin, Madame Antonia Porfyrjevna Manjakowskij, född Suchotin och änka efter den tsarryske amiralen Manjakowskij och flykting på 30-talet i Jugoslavien, har bekräftat att hon som ung vid många tillfällen besökte greve Suchotins hem och att år 1895, alltså redan två år före Sionistiska Världsorganisationens första kongress i Basel, var åsyna vittne till att en kopia av detta hemliga protokoll utfördes av greve Suchotins syster, Vera Suchotin, och hans systerdotter Olga Visjnevetskij, sedermera gift Lotin.

Vera Suchotin dog i samband med de revolutionära oroligheterna i Ryssland, men Olga, gift Lotin, levde ännu på 1930-talet som änka i Paris, fast sinnessjuk på ett nervhem och otillgänglig för en intervju.

Madame Manjovskij, rysk emigrant i Jugoslavien på 30-talet, skrev två böcker, den ena på engelska med titeln "Waters Flowing Eastward" och den andra på franska "Le Juif Notre Maître", i vilka ett brev publiceras från Filipp Petrovitj Stepanoff, som var den heliga synodens prokurator i Moskva under tsartiden, till en amerikansk författarinna Louise Fry. I detta brev till Mrs Fry, daterat den 17 april 1927, hävdar Stepanoff att han redan 1895 hade mottagit en avskrift av Sions Vises Protokoll från major Suchotin och han tillfogar att detta skett genom förmedling av en dam i Paris.

Vem denna dam i Paris var har inte varit möjligt att fastställa, eftersom de berörda - Stepanoff och major Suchotin - lovat att inte yppa hennes namn så länge hon var i livet. Det synes i alla händelser uppenbart att en avskrift av Sions Vises Protokoll fanns i Ryssland redan 1895, två år före sionistkongressen i Basel.

Den första publiceringen av denna avskrift skedde vintern 1902/1903 i Moskva, på förlaget Moskoviskija Vidomosti. Den 28 augusti och den 7 september 1903 publicerade den ryska tidskriften "Snamja" en förkortad version av Sions vises protokoll, och år 1905 publicerade Sergej Alexandrovitj Nilus hela Sions Vises Protokoll i sin bok om Antikrist med titeln "Vellkoje v malom i Antichrist kak bliskaja politisjeskaja vosmosjnost". (Det stora i det lilla och Antikrist som politisk möjlighet inom den närmaste framtiden.) En fjärde upplaga av denna bok utgavs 1917 med en ändrad titel till "Blis jest pri dverech" (Han är utanför portarna).

År 1906 hade den ryske författaren George Butmi publicerat Sions Vises Protokoll i sin bok "Oblitjiteljenja rjetsji, vragi roda tsjelovjetsjeskago" (Tal som avslöjar sanningen, Mänsklighetens fien der). En fjärde upplaga av denna bok utkom 1907 i Ryssland.

I övriga Europa förblev dessa Sions Vises Protokoll i flera ryska böcker och tidskriftsartiklar helt okända. Det var först efter första världskriget och bolsjevikrevolutionen 1917 som ryska emigranter spred kännedom om dessa skrifter, till främst USA och Tyskland och därifrån till andra europeiska länder - med påföljd att ledande judar blev mycket oroade och nervösa. Blotta tanken att det fanns ett sionistiskt protokoll som avslöjade en världsomspännande judisk konspiration måste till varje pris misstänkliggöras som skändliga illdåd och protokollen förklaras vara förfalskningar och påhitt av både sjuka och illasinnande hjärnor, paranoida antisemiter.

Den judiska motoffensiven började med att den sionistiska USA-tidningen "The American Hebrew" den 25 februari 1921 publicerade en intervju av den judiske reportern Isaac Landman med den tsarryska prinsessan Catherine Radziwill som hävdade att Sions Vises Protokoll var en förfalskning av den tsarryska hemliga polisen Ohkranan i avsikt att söka rättfärdiga antisemitiska förföljelser.

Den 12 och 13 maj publicerade den i Paris utgivna ryska tidningen Posljednije Novosti (Senaste Nyheter) en artikel i två delar av den franske greven Armand du Chayla, där det också hävdades att Sions Vises Protokoll var en förfalskning.

Samma år, 1921, den 16, 17 och 18 augusti, publicerade ärevördiga Londontidningen The Times en längre artikel av journalisten Philip Graves, där det också hävdades att Sions Vises Protokoll var en förfalskning med följande påstående som därefter ständigt gått igen hos sionister och andra tanklösa och okritiska anhängare till sionismen:

"Dessa s k Sions Vises Protokoll är ett grovt bedrägeri, utfört av en skamlös och oskicklig litterär tjuv, eftersom det är fråga om en långtgående kopiering av en bok som år 1864 utkom i Bryssel under titeln Dialoger i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu. Denna satiriska pamflett har en viss fransk advokat, Maurice Joly, som författare."

I Times' tre artiklar publicerades flera spalter med parallella paragrafer, hämtade ur de båda böckerna. Alltså dels från Joly's skrift, dels från Sions Vises Protokoll, för att påvisa överensstämmelsen dem emellan och att den senare utgivna Sions Vises Protokoll var en kopia av den tidigare skriften av Joly. Vid ett ytligt bedömande syntes det klart att Sions Vises Protokoll var ett plagiat och därmed en förfalskning.

Times' tre artiklar slutade med att säga:

"Det är endast en önskan att tjäna sanningen som kommit vår tidning att avslöja bedrägeriet, eftersom det är av stor vikt att denna Legend om Protokollen fortast möjligt utrotas. Nu då förfalskningen blivit påpekad och bevisad, måste denna legend nedsjunka i glömskans natt." Sionisterna triumferade naturligtvis och envisas med att göra det fortfarande, när de ideligen påstår att det skulle vara bevisat att Sions Vises Protokoll är en eländig förfalskning av allmänt sjuka hjärnor och ondskefulla och fanatiska judehatare. Men så enkelt löses inte problemet. Här ligger, för att använda ett populärt uttryck för skepsis och djupare sanningssträvan, en hund begraven - och faktum är att vidare forskningar efter den verkliga sanningen, inte bara den ytliga, avslöjar mycket av intresse.

Låt oss granska teorin att Sions Vises Protokoll skulle vara en förfalskning:

1. Att just den för sin vederhäftighet välkända tidningen The Times så utförligt tog upp problemet och gick i god för att Sions Vises Protokoll skulle vara en förfalskning kan sammanhänga med att just vid tiden gör publiceringen, i mitten av augusti 1921 så skaffade sig den mäktiga judiska bankirfirman Samuel & Samuel ett avgörande ekonomiskt inflytande över The Times. Här kan ha funnits vissa ekonomiska påtryckningar som motiv.

2. Times uppgav, att den föregivna förfalskningen skulle ha upptäckts av - vad man kallar - en tillfällighet, nämligen att en av tidningens korrespondenter i utlandet, närmare bestämt i Konstantinopel, av en ren händelse sammanträffat där med en ryss, som önskade vara anonym och därför kallades Mr X. Denne mystiske Mr X skulle ha gett Times' korrespondent en 57 år tidigare i Bryssel utgiven bok, som utkom i en liten upplaga på ett fåtal hundra exemplar. Därefter skulle Times' korrespondent ha insett att Sions Vises Protokoll var en eländig kopia - ett plagiat. Att en seriös tidning som Times aldrig klart kunde ange vilka dessa två nyckelpersoner för gåtans lösning var - dels tidningens föregivne korrespondent i Konstantinopel och dels ryssen Mr X, tyder på att något är skumt i saken.

3. De överensstämmande citaten från de båda skrifterna är till innehåll och anda identiska men de är inte bokstavligen identiska, utan i ettdera fallet är det fråga om parafraser, vilket inte bevisar att det nödvändigtvis rör sig om en förfalskning i fallet Sions Vises Protokoll. Att en viss text till innehåll och anda överensstämmer med en annan text betyder ju inte att det är fråga om ett bedrägeri - predikningar som återgår på något ställe i bibeln och förtydligas och vidareutvecklas av en präst kallas vare sig plagiat eller förfalskning eller bedrägeri. Så är inte heller fallet med till exempel tidningsartiklar, där reportern bygger på uttalanden av olika uppgiftslämnare.

Bibelkunniga judar borde veta att hela texten i Första Mosebok 36 kapitlet verserna 31 och 32 är identiskt densamma som texten i Första Krönikeboken första kapitlet vers 43. - Är det då fråga om ett plagiat här eller en förfalskning eller bedrägeri? Är det inte rimligare att här tala om parafraser. Att man vid olika tillfällen och av skilda författare berättar om samma sak? Enligt vedertagen judisk uppfattning skrevs Första Moseboken av Moses medan Första Krönikeboken skrevs av Esra och Nehemja efter den babyloniska fångenskapen och ungefär 860 år efter Mose död. Om rabbinerna och de troende judarna - liksom den judiska staten Israel i en offentlig deklaration av utbildningsministern i koalitionsregeringen Shamir-Peres hävdar att Gamla Testamentet, judendomens Bibel, är skriven av Gud, så måste de i konsekvensens namn medge att även identiskt samma texter inte behöver innebära att en av texterna är ett plagiat, en förfalskning och ett bedrägeri! Och då måste de även medge att de överensstämmande texterna i Joly's bok Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu och Sions Vises Protokoll därför inte betyder att Sions Vises Protokoll måste vara en förfalskning, ett plagiat och ett bedrägeri!

4. Men vem var då denne Maurice Joly, författaren till boken Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu? En fransk advokat, uppgavs det i Times! En tysk forskare, Gottfried zur Beck, hävdar att Maurice Joly var av judisk börd och enligt hävdvunnen judisk ritual blev han omskuren under namnet Moses Joel. Han var född 1831 och redan vid 18 års ålder, år 1849, erhöll han en tjänst vid franska inrikesministeriet, enligt memoarer av René Mareuil, som var medlem av Polignacs regering i Frankrike. Maurice Joly, alias Moses Joel, var intim vän med Adolph Isaac Cremieux, den ryktbare grundaren av den stora judiska frimurarorden L'Alliance Israëlite Universelle. Joly skrev diverse pamfletter, men inför eftervärlden kom han alltså att bli ryktbar för sin satiriska skrift Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu, som egentligen var riktad mot kejsar Napoleon III. Men denna skrift var faktiskt just ett plagiat efter en parafras av en fjorton år tidigare på tyska i Berlin utgiven skrift med samma titel och författad av juden Jakob Venedey, född i Köln i maj 1805 och bosatt i Paris sedan 1835, där även han - liksom senare Maurice Joly - trädde i nära förbindelse med Adolph Isaac Cremieux. Denne Venedey var medlem av den av Cremieux grundade israelitiska världsligan, där det kungjordes att "ett nytt världsligt kungadöme, ett nytt Jerusalem skall härska istället för de störtade kejsarna och påvarna." Alltså, de två skrifter vilkas texter starkt överensstämmer med texten i Sions Vises Protokoll är båda skrivna av sionistiska judar!

5. Cremieux' israelitiska världsliga i Paris hade en äldre förlaga i Tyskland, nämligen Das Verein für Kultur und Wissenschaft der Juden, där en av medlemmarna var en viss Baruch Levy, som sökte övertyga Karl Marx, själv av judisk börd på både fädernet och mödernet, att ansluta sig. I ett brev till Marx skriver denne Baruch Levy följande:

"Det judiska folket är kollektivt sin egen Messias och skall uppnå herravälde över alla folk genom sammansmältning av andra raser och utplånande av alla gränser - detta är den sanna internationalismen. En universell republik skall upprättas och i denna nya organisation skall Israels folk utgöra det härskande elementet, eftersom just judarna förstår att vägleda och betvinga massorna. Alla folks regeringar skall så småningom halka in i judarnas händer genom proletariatets seger. All enskild förmögenhet skall på så sätt tillfalla Israels furstar - de skall besitta nationernas rikedomar. Detta är uppfyllelsen av en profetia i Talmud, där det heter att vid tiden för Messias' ankomst skall nycklarna till alla folks skattkammare vara i judarnas händer." Det kan här tilläggas att detta överensstämmer helt med vad som sägs hos profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet i judendomens bibel, Gamla Testamentet liksom det överensstämmer med huvudinnehållet i Sions Vises Protokoll.

6. Sions Vises Protokoll torde först ha nedskrivits på hebreiska och därefter översatts till ryska och franska, innan de kort efter första världskriget väckte sådan våldsam uppmärksamhet. I amerikanen Fry's bok Protokollens författare hävdas att det rör sig om en skrift som i början av 1800-talet utarbetats av Kahal, den hemliga judiska regeringen, och därefter omarbetats av den sionistiske juden Ahad Haam eller Ascher Ginsburg i Odessa i Ryssland. År 1886 grundade denne Ahad Haam ett hemligt judiskt sällskap, Beni Mosheh, Mose söner - och inom denna slutna krets av judar var Sions vises protokoll väl kända. Bland annat har en till USA flyttad rysk jude, Bernstein, intygat 1922 för Henry Fords sekreterare, William Cameron, att han - Bernstein - själv hade läst Sions Vises Protokoll på hebreiska redan år 1895 i Odessa. Om denna uppgift är riktig, faller det påstående som först framförts av prinsessan Radziwill, att dessa Sions Vises Protokoll skulle vara en förfalskning av den hemliga tsarryska polisen Ohkranan efter 1905 års revolution i Ryssland.

7. Denna prinsessa Radziwill, vars vittnesmål domstolen i Bern tog för gott, var en synnerligen suspekt person, vilket framkom vid närmare efterforskningar från svarandens sida men som domstolen anmärkningsvärt nog aldrig beaktade. Denna dam som hade gift sig med en prins William Radziwill, skilt sig från honom redan 1914, därefter ingått ett nytt äktenskap med en ingenjör, Karl Emil Kolb, och sedan skilde sig från denne för att ånyo gifta sig, denna tredje gång med en viss Danvin. Denna dams förflutna tyder sannerligen på en milt sagt tvivelaktig karaktär. Omkring år 1900 hade hon inlett ett hastigt förhållande med den stormrike diamantkungen Cecil Rhodes, innan han begav sig till Sydafrika och nuvarande Zimbabwe, som uppkallades efter just denne Cecil Rhodes till Rhodesia. I Cecil Rhodes anda utgav denna dam en tidning, kallad Greater Britain, där hon bl a intervjuade markisen av Salisbury om den politiska situationen i södra Afrika - alltså för 88 år sedan! I denna intervju förklarade Lord Salisbury, att Cecil Rhodes borde utnämnas till den dåtida brittiska Kap-kolonins premiärminister. Hon visade Cecil Rhodes' privatsekreterare ett skriftligt utlåtande om saken, med Lord Salisburys namnteckning jämte ett telegram som hon skulle ha fått från honom, där han inbjöd henne att intervjua honom. Senare framkom emellertid att telegrammet var falskt; det var prinsessan Radziwill som sänt telegrammet till sig själv. Lord Salisburys namnteckning var en förfalskning och den publicerade intervjun hade aldrig ägt rum.

Men detta var ingen enstaka förfalskningshistoria. År 1901 hade denna dam förfalskat Cecil Rhodes namnteckning på en check till ett värde av 29 000£ sterling, en summa som idag skulle motsvara c:a 10 miljoner svenska kronor efter närmare 90 års inflation eller penningvärdesförsämring. Saken upptäcktes och hon anhölls och dömdes till 18 månaders tvångsarbete för grovt checkbedrägeri - allt detta återges i boken Cecil Rhodes, his private life, by his private secretary, Philip Jourdan, som utkom i London 1910 och i en annan bok, Cecil Rhodes, the man and his work by one of his private and confidential secretaries, Gordon le Seur, vilken utkom i London 1913.

Men väl ute ur fängelset fortsatte denna äventyrliga dam med sina bedrägerier, bl a arresterades hon i New York för två hotellbedrägerier. Skall denna dam, fast hon en kortare tid lyckades gifta sig med en prins, vara ett vederhäftigt sanningsvittne, när hon påstår att Sions Vises Protokoll är en förfalskning?

8. Beträffande vittnet greve du Chayla kunde svarandesidan i rättegången påvisa att denne hade ertappats som bolsjevikagent hos den vitryske generalen Wrangel och dömdes till döden för förräderi, men benådades efter påtryckningar från franske ambassadören. Bolsjevikgreven du Chaylas vittnesmål om att Sions Vises Protokoll skulle vara ett bedrägligt hopkok av den tsaristiska polisen måste starkt ifrågasättas enbart av den orsaken att just denna tes om förfalskad konstruktion tillverkad av den tsarryska regimens polis var den, då nya, bolsjevikiska ryska regimens tes - skriften ifråga brändes också av bosjevikregimen i samma veva som denna bolsjevikregim kungjorde dödsstraff för s k antisemitism och den äldre professor S. Nilus genomgick en förskräcklig tortyr av bolsjevikernas hemliga polis, Tjekan.

9. Målsägarna vid rättegången i Bern - de som anklagade Sions Vises Protokoll för att vara en smutsig förfalskning och som väckt åtalet mot dem som spred denna skrift och utgav den för att vara en autentisk judisk skrift - dessa målsägare var i främsta rummet Judiska Förbundet i Schweiz och Berns Judenhet som till sina experter anlitat en professor i straffrätt vid Basels universitet, dr A Baumgarten och en prosionistisk författare C. A. Loosli. Först i slutet av oktober 1934, ett år och fyra månader efter det att åtalet väckts, kallade rätten 16 vittnen som företrädde de judiska målsägarna, och den 14 maj 1935 fastställde denna rätt att Sions Vises Protokoll var en förfalskning och

dessutom omoralisk litteratur, eftersom rättens ordförande kategoriskt vägrade att ingående granska sanningshalten av prinsessan Radziwills och greve du Chaylas falska uppgifter utan tog dessa för trovärdiga och sanna. Därmed var denna rättegång i realiteten en fars, vilket ytterligare bekräftades av att domstolen vägrade att höra svarandesidans 40 vittnen. De judiska målsägarna kunde ensamma helt dominera denna process.

10. Först två och ett halvt år efter det att domen hade fallit, närmare bestämt den 27 oktober 1937, kunde en av de svarande som dömts 1935, Silvio Schnell, genom sitt juridiska ombud Hans Ruef få resning i målet, då appelationsdomstolen i Bern beslöt att påbörja en prövning av fallet. De båda försvarsadvokaterna Ruef och Ursprung kunde bland annat påvisa att utskrifterna av de vittnesmål som avgivits från de judiska målsägarna aldrig hade bekräftats med vittnenas beedigade namnunderskrifter och vidare, att de ryska dokument som tillställts rätten av M. Loosli i realiteten var obestyrkta kopior av originalen och dessutom att ett flertal fatala felöversättningar gjorts till de åtalades nackdel. Allmänne åklagaren Loder erkände till fullo de båda försvarsadvokaternas invändningar som fullt berättigade. Den 1 november 1937 tillkännagav appellationsdomstolen - alltså den högre rättsinstansen - i Bern följande:

"Den åtalade Silvio Schnell frikänns utan skadeersättning då det inte föreligger några bärande sakskäl för den anklagelse som riktats mot honom."

Kort sagt, presidenten för högsta domstolen i Bern tillkännagav därmed att all expertis som kunde intyga att Sions Vises Protokoll var antingen äkta eller falska saknade all betydelse och därmed framstår det som klart att denna domstol endast gick den politiska propagandans ärende, inte rättens. Och observera, just detta var också de judiska målsägarnas avsikt; att få den lagliga rättsapparaten i ett respekterat neutralt land som Schweiz - vid den tiden säte för dåvarande Nationernas Förbund, FN:s föregångare, i Genève - så i sina händer att man inför omvärlden kunde förevisa sin egen falska propagandaversion som rättsligt prövad och bekräftad! Att förstå detta är oerhört viktigt för att tillfullo förstå hur stark den judiska och sionistiska makten är genom starka påtryckningar - och detta redan långt före den s k Förintelsen eller Holocaust under andra världskriget, varefter denna sionismens makt ökat ännu mer i Europa och USA!

11. Likväl var den judiska triumfen ingalunda hundraprocentig, eftersom presidenten i högsta domstolen i Bern ändå med kraft underströk, att:

"Domaren i den första instansen inte hade befogenhet att undersöka och sedan fastställa om autenticitet eller falskhet i Sions Vises Protokoll av det skälet att denna sak var irrelevant, ovidkommande med hänsyn till om det rörde sig om en omoralisk publikation."

Alltså, när den judiska och sionistiska propagandan ständigt basunerar ut att det rättsligt kunnat fastställas att Sions Vises Protokoll är en eländig förfalskning och ett brottsligt bedrägeri av ondsinta antisemiter, så är detta inte bara ogrundat utan även bevisligen felaktigt: den högre rättsinstansen avfärdade ju den lägre rättsinstansens domslut vad gäller dessa protokolls föregivna falskhet! De åtalade frikändes från att ha spridit ett bedrägeri: Sions Vises Protokoll frikändes från att vara ett bedrägligt falsarium, men inte för att vara omoralisk smutslitteratur - men i detta senare fall återfaller anklagelsen och brottet på dem som skrivit detta alster!

12. Tre ortodoxa judar har gått i god för att Sions Vises Protokoll är autentiska judiska skrifter. Dessa tre ortodoxa judar var Rudolf Fleischmann, biträdande rabbin och slaktare till yrket, bosatt i den polska staden Skoki och vän med den kristne allmänne åklagaren M. Noskovicz, inför vilken juden Fleischmann avgivit en beedigad förklaring om saken redan år 1901. Den andre ortodoxe jude som i sak erkänt att Sions Vises Protokoll är autentiska är rabbinen Grünfeld från den polska staden Swarzedz. Denne angav följande förklaring, en typisk judisk förklaring, beträffande frågan om Sions vises protokoll är en förfalskning eller autentisk, när han tillfrågades av allmänne åklagaren Noskovicz år 1906:

"Min käre Noskovicz, ni är alldeles för nyfiken och vill veta alltför mycket. Vi har inte tillåtelse att tala om dessa saker. Jag har inte tillstånd att säga någonting, och ni har inte fått tillstånd att veta någonting. För Guds skull, var försiktig, eller ni kommer att sätta ert och era anhörigas liv i fara!"

Den tredje ortodoxe jude som medgivit - direkt eller indirekt - att Sions Vises Protokoll är en äkta judisk skrift var Savelij Konstantinovitj Efron, som hade flytt från bolsjevikernas Ryssland till Jugoslavien, där en vitrysk officer, också emigrant, vid namn Djepanovitj Gregorij, hade lärt känna honom 1924. Efron hade varit rabbin i Vilna i Litauen under tsartiden, men konverterade till kristendomen och den grekisk-ortodoxa kyrkan, varefter han utbildades till bergsingenjör i dåvarande Sankt Petersburg. Han ägnade sig även åt författarskap och skrev under pseudonymen Litwin, bland annat i en monarkistisk tidning, Ljuset, som han själv redigerade i egenskap av chefredaktör. Vidare medarbetade Efron i den tsarryska tidskriften Budbäraren och gjorde sig relativt känd som författare till ett drama, Smugglarna, där judendomen starkt kritiseras. Till följd av denna sin publicistiska verksamhet utsattes han för judiska hatkampanjer och blev även handgripligen misshandlad av några judar.

När senare bolsjevikerna grep makten och det judiska inflytandet ökade, kände Efron oro för sitt liv och flydde utomlands, till Serbien i Jugoslavien, där han fick fristad i ett kloster nära Petkowitze i distriktet

Schabatz, där han dog år 1926. Denne till kristendomen konverterade jude Efron avgav en beedigad förklaring till den vitryske officeren Gregorij, att han - Efron - länge hade känt till innehållet i Sions Vises Protokoll, långt innan de publicerats i den kristna pressen.

Alla dessa tre judiska vittnesmål om Sions Vises Protokolls judiska ursprung och autenticitet framlades av svarandesidans advokat Fleischauer inför domstolen i Bern, alltså tingsrätten, men blev som alla andra svarandesidans vittnesutsagor helt nonchalerade av denna domstol. Det har senare även framkommit, att denne Efron år 1921 skrev ett inlägg i den ryska emigranttidningen Obsjtsjeje Djelo (Kommunens Sak), som utgavs i Paris, där han starkt framhöll att Sions Vises Protokoll är autentiska judiska skrifter, varvid han bl a framhåller en bön som varje trogen jude måste upprepa tre gånger dagligen av följande ordalag. "Schaketz Tischakzenu, Sawe Tissawenu, Ki Cherem, Hu" på hebreiska. Detta betyder i översättning: du skall till det yttersta avsky det (Kristi kors), du skall till det yttersta känna äckel för det, för det är något förbannat, fy! Enligt den till kristendomen omvände juden Efron är judendomens hat till de kristna så inpiskat och starkt, att de troende judarna av sina judiska rabbiner är beredda att tillgripa alla lögner och svekfulla trick för att angripa de troende kristna i första hand, vilket enbart detta skulle förklara den judiska autenticiteten i den hätskt antikristna Sions Vises Protokoll.

13. Låt mig som exempel citera vad som står i Sions Vises Protokoll nummer 7 - apropos den ständiga kapprustningen i världen:

"Ändamålet med de intensiva rustningarna. Intensiteten av rustningarna, ökandet av polisstaten - allt detta utgör nödvändiga kompletteringar till de tidigare framförda planerna. Det är nödvändigt att komma därhän, att det utom oss i alla stater finns endast en massa proletärer, några oss tillgivna miljonärer, polismanskap och soldater.

Oroligheter, stridigheter och fiendskap i hela världen. I hela Europa och med hjälp av dess förbindelser även på andra kontinenter måste vi åstadkomma stridigheter och fiendskap. Däri ligger en dubbel fördel. För det första vinner vi därigenom respekt i alla länder, vilka vet att vi efter gottfinnande äger makt att åstadkomma oroligheter eller återinföra ordning. Alla dessa länder har vant sig vid att se i oss ett nödvändigt ont.

För det andra trasslar vi till genom intriger alla trådar, dragna av oss till alla regeringskabinett genom politik, ekonomiska avtal eller skuldförbindelser. För att uppnå detta måste vi väpna oss med slughet och ränksmideri under förhandlingarna och avtalen, men i det som kallas det offentliga språket bör vi följa en motsatt taktik och visa oss hederliga och medgörliga. På detta sätt kommer gojernas - ickejudarnas - folk och regeringar, som vi lärt att se endast den ytliga sidan av det som vi visar dem, att betrakta oss som välgörare och människosläktets räddare.

Brytandet av gojernas motstånd genom krig och allmänt världskrig. Varje motstånd måste vi vara i stånd att bemöta med krig genom grannarna till det land som vågar motsätta sig oss. Men om även vår fiendes grannar ämnar ställa sig kollektivt mot oss, så skall vi svara med allmänt världskrig.

Hemlighetsfullhet - framgång i politiken. Den huvudsakliga framgången i det politiska livet betingas av hemlighetsfullheten i de politiska operationerna - ordet får inte stämma överens med diplomatens handlingar.

Pressen och allmänna meningen. Vi måste tvinga gojim-regeringarna till verksamhet som i stort gynnar vår uttänkta plan, som redan närmar sig slutet, genom den allmänna opinionen, som i hemlighet är inspirerad av oss med hjälp av den så kallade STORMAKTEN eller Tredje Statsmakten - pressen, som på få undantag när helt är i våra händer.

Amerikanska, kinesiska och japanska kanoner. Med ett ord, för att sammanfatta vårt system för tyglande av gojimregeringarna i Europa, demonstrerar vi för en av dem vår makt genom attentat, dvs genom terror, och alla, gojimregeringarna tillsammmans, om man kunde tänka sig den möjligheten att de samfällt reste sig mot oss, så svarar vi med amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner."

Detta är alltså skrivet redan före första världskriget! Och var och en som läser denna text måste häpna över hur i stort sett allt vad som här sägs har slagit in! Eller är det inte så att sionismen har lyckats tillskansa sig Palestina och där bildat en judisk stat, Israel, som är till ytterlighet krigisk och tyrannisk under demokratisk täckmantel? Och är det inte så att detta sionismens Israel har bundit totalt supermakten USA, oavsett om det sitter en liberal och demokratisk president i Vita Huset eller en konservativ och republikansk president som Ronald Reagan? Och har inte sionismens Israel med sina sionistiska femtekolonnare ett oerhört starkt grepp om de europeiska makterna, också om Sverige, där alla de fyra demokratiska partierna inför valet 1988 har avlagt en trohetsed till Israel via Samfundet Sverige-Israel? Och vidare, har inte sionismen en stor makt i de västerländska massmedia och inom film, video, teater, masslitteratur och annan underhållningsindustri? Är det en tillfällighet att Nordens största dagliga tidning, Expressen, är en så gott som renodlat sionistisk propagandapublikation? Och stämmer det inte - vad som sägs här i Protokoll nr:7 i Sions Vises Protokoll - att Israel odlar stridigheter och fiendskap mellan olika icke-judiska stater så gott man det förmår, så t ex har Israel bevisligen utnyttjat kriget mellan Iran och Irak till den sionistiska statens fördel liksom de kalla krigsstämningarna emellan de båda supermakterna USA och Sovjet för att få USA:s hjälp med pengar och vapen i kampberedskap mot en förmenad sovjetisk framryckning i Mellanöstern? Och gör inte Israel allt för att på det lömskaste sätt misskreditera PLO som förhandlingspartner och håller därmed krigets låga vid liv? På nära nog punkt efter punkt visar det sig att dessa Sions Vises Protokoll har bekräftats av verkligheten. Det är viktigt att informera om dessa fakta eftersom denna skrift inte är tillgänglig i Sverige och dessutom i praktiken förbjuden - varför?

[Utdrag från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen. Akt B8-4-89, Aktbil 84 . De åtalade åtalspunkterna är understryckna]

Föreliggande broschyr utgör utdrag ur fjärde upplagan av ett av S. Nilus utgivet arbete. Första upplagan utkom 1902 (eller 1903) under titeln "Det stora i det ringa" och denna sista, fjärde upplaga utkom år 1917, ungefär vid den ryska revolutionens utbrott. Den såldes då slut på några dagar, varefter otroligt höga priser bjöds för exemplaret - ända upp till 1.500 rubel.

Om man jämför dessa "protokoll" med världshistoriens gång och i synnerhet med de senaste tidernas händelser, måste man ofrivilligt komma till övertygelsen om deras äkthet. Dessutom vore det svårt att anta att de skulle vara skrivna av en enda person med hänsyn till den framsynthet och den livsklokhet med vilka de är skrivna. Alla fakta och dokument, som författaren citerar, är tillfullo bevisade.

Då det i "protokollen" ständigt talas om frimureriet, måste läsaren, som inte är invigd i frimureriets - eller rättare i judefrimureriets - hemligheter, ställa sig frågan, vad det egentligen är för ett brödraskap, som är till den grad mäktigt, att det ur dess krets kan utgå "ledarna för världspolitiken", m a o exekutorerna av hela mänsklighetens öden. Ett uttömmande svar på denna fråga skulle föra oss alltför mycket vid sidan av broschyrens huvuduppgift. Men de av läsarna som behärskar franska eller ryska rekommenderar jag att informera sig om frimureriets historia och verksamhet i den antimaconska litteraturen, behandlade i Frankrike av sådana kännare av frimureriets hemligheter som Mr Delassus (La Conjuration antichrétienne), Copin Albanelli (Le pouvoir occulte contre la France), Edouard Drumont (Question Juive) m fl samt i Ryssland av Schmakoff, Seljaninoff, grevinnan Toll, Boutmy m fl. För ändamålet med denna broschyr räcker det om läsaren nöjer sig med följande definitioner på frimureriet:

 1) Frimureriet är ett hemligt brödraskap av kristna avfällingar i förbund med hedningar, i hemlighet lett av det judiska folkets ledare, och dess ändamål är att tillintetgöra den kristna kyrkan och den monarkiska regeringsformen, i synnerhet den kristna.

 2) Frimureriet är ett antikyrkligt eller ett sataniskt kyrkosamfund, en föregångare till Antikristi kyrka.

 3) Frimureriet är s a s fortsättningen här på jorden av det av Satan i himmelriket påbörjade upproret emot Gud.

 4) Frimureriet är "olaglighetens hemlighet".

 5) Frimureriet är "det stora Babylon", "den stora skökan som sitter över många vatten", (Joh. Upp. XVII och XVIII).

Men även om läsaren i god tro accepterar det ovansagda kan denne ändå bli tveksam om den väg, på vilken den "kommande människan" kommer att vandra, för att uppstiga på Davids tron och som Israels Messias ta säte i Salomos tempels allra heligaste, och samtidigt bli kung och härskare över hela den övriga världen av olika språk, folkslag och trosläror.

 Ja, denna hemlighet är stor! Men jag tror, att den nu har blivit uppdagad och att läsaren finner dess förklaring i "Sions Vises hemliga protokoll"

 Inledning

 År 1901 lyckades jag komma över en till sitt omfång jämförelsevis oansenlig handskrift, som kom att utöva en så djup omvälvning i min världsåskådning som endast en gudomlig kraft kan utöva på människoanden likt undret med en blindfödd som plötsligt kan se. Denna handskrift hade titeln "Protokoll förda vid Sions Vises sammankomster", och jag fick den av den numera avlidne Tschernska häradsadelsmarskalken. sedermera Stavropolska viceguvernören Alexej Nikolajevitsch Suhotin. Jag hade redan då börjat mitt skrivande till Guds ära, och till Suhotin stod jag i ett sådant vänskapsförhållande som till en man, som delar mitt synsätt och mina övertygelser - en man "av yttersta högern", som det nu heter. 

Suhotin lämnade handskriften till mig med orden:

"Jag överlåter den till din fulla disposition. Läs igenom den och sätt dig in i den och gör något av den till nytta för den kristna andan, för annars kanske den bara blir liggande hos mig förgäves. I politiskt avseende är den värdelös eftersom det numera är för sent att göra något av den, men i andligt avseende kan den i dina händer, Gud give, komma till nytta." 

I förbigående meddelade mig Suhotin att han i sin tur fått denna handskrift av en dam som permanent är bosatt utomlands, att denna dam har en egendom i det Tschernska häradet (jag vill minnas att han nämnde hennes namn men jag har glömt det) och att hon kommit över den på ett mycket hemlighetsfullt sätt. Suhotin nämnde vidare att damen ifråga efter sin återkomst från utlandet, överlämnat ett exemplar av denna handskrift till Sipjagin, d v s inrikesministern, och att denne omedelbart därefter blev mördad .... Suhotin berättade ytterligare ett och annat på samma hemlighetsfulla sätt, men då jag senare tittade närmare på handskriftens innehåll, blev jag övertygad om att den med sin fruktansvärda och skoningslöst uppriktiga sanning till den grad vittnar om äktheten av sin härkomst från "de Sionska Vise", att den inte är i behov av något annat vittnesbörd om sitt ursprung. Men jag var då ännu ganska ung, inte tillräckligt bekant med Guds ord, inte heller med den ortodoxa lärans förkämpar och därför försökte jag främst vända mig till de världsliga makthavarna med avsikten att, genom "protokollen" varsko dem om den kommande faran. 

En högt uppsatt person som jag trodde skulle intressera sig för min handskrift och vilken, som det föreföll mig, hade kunnat inverka på händelsernas gång i Ryssland, svarade mig att den slaviska folkstammen ännu inte uttalat sitt sista ord och att däför Sions Vise, hur listiga och märktiga de än var, inte skulle lyckas förverkliga sina ansträngningar och "följaktligen finns det ingen anledning att oroa sig för dem". 

En annan person i ännu högre ställning, till vilken jag vände mig med de sionska protokollen, var storfursten - och martyren - Sergej Alexandrovitsch. Sedan han läst igenom dem lät han, genom en honom närstående person, delge mig sin åsikt med två ord:

"För sent!" 

Därefter gjorde jag ytterligare ett försök att bringa min handskrift tillvederbörandes kännedom, men även de blev resultatlösa. 

På detta sätt gick tiden från 1901 till december 1905, då slutligen andra upplagan av min bok "Det stora i det ringa" utkom. I den vände jag mig för första gången till läsaren med ord om Antikrist i innebörden av "en snar politisk möjlighet". I denna bok ingick även "protokollen". Detta var, såvitt jag vet, första gången den hemliga frimurar-judiska sammansvärjningen mot den kristna världen enligt urkällorna, d v s enligt erkännande av denna sammansvärjnings egna ledare, offentliggjordes. 

På den utom den kristna kyrkan liggande världen gjorde offentliggörandet av dessa protokoll ett knappt märkbart intryck. Den periodiska pressen, vars flesta organ befinner sig antingen i judehänder eller under judarnas ledning och inflytande, bemödade sig att tiga ihjäl dem genom att nämna dem i förbigående som ett halvgalet påhitt eller en saga. Men bland de troende kristna gjorde "protokollen" starkt intryck och gav min bok en framgång som översteg varje förväntan och spred kunskapen och insikten om nutidens förborgade hemligheter i vida kretsar av den kristna världen. 

Sedan dess har min bok med "protokollen" redan utkommit i 4 upplagor, men först nu har jag med full säkerhet, enligt judiska källor, fått erfara att dessa "protokoll" inte är annat än en strategisk plan att bringa världen under Israels häl. Protokoll utarbetade av det judiska folkets ledande män under loppet av många århundraden av dess spridning kring världen och föredragen i de äldstes råd av "landsflyktens furste"*) Theodor Herzl, vid den 1:sta Sionistiska kongressen som sammankallades av Herzl i Basel i augusti år 1897. 

Den s k "sionistiska" rörelsen bland intelligentsian representanter för det judiska folket, liksom deras strävan efter ett nytt intåg i det "Förlovade landet", föddes för inte mer än 30-40 år sedan, men ett riktigt genombrott fick den just av Hertzl, som liksom hade förkroppsligat i sig den falske Elias' bild, till vilken det talmudiska Israels förhoppningar ger en plats blans föregångarna till den kommande falske Messias, "världshärskaren av Davids säd". 

Hur dessa dokument, vilka utgör "det allra heligaste" av Israels förhoppningar, deras ledares hemlighet under flera århundraden, hade kunnat tränga ut till de "oinvigdas", den stora allmänhetens kännedom - det är okänt och blir knappast någonsin uppdagat. Jag fick dem, som ovan nämnts, år 1901, och samma år, i en cirkulärskrift Nr:18 och andra meddelanden till sionisterna i den sionistiska "Actions Comity's" namn, anför Herzl klagomål över att "några konfidentiella meddelanden, trots utfärdade varningar, inte hemlighållits utan spridits ut." 

Även om detta vore ett rent tillfälligt sammanträffande, så är det inte utan sin betydelse. Men jag ser i detta faktum inte bara en händelse: det är Guds finger, som vidrört den förlåt, som dolt en sekelgammal henlighet och tecknat på hela kristenhetens tempelmur med eldskrift de bibliska orden: Mene-Tekel-Ufarsin. 

Jag är övertygad om, att alla mina bröder iden kristna tron delar denna övertygelse med mig. Det var inte för intet som 1:sta Basel-kongressen, som tände så otroliga förhoppningar bland det judiska folket, upphöjde till dessförinnan okänd höjd bland judarna namnet på dess spiritus rector (andlige ledare). Det var inte för intet som dessa "protokoll" fick en så omfattande spridning i den kristna världen. 

Var det därför att förvåna sig över om de känsliga sönerna av det "förföljda folket" vid en sådan "hänryckning" skulle ha förtalat sig och förrått hemligheten? T o m själve Herzl var, enligt hans anhängares medgivande inte främmande för pratsjuka och han blev även tvungen att rättfärdiga sig inför sina meningsfränder. Med anledning av en liknande anklagelse för alltför stor uppriktighet i ett tal, som han hållit i London under färskt intryck av de glädjande underrättelser han erhållit om Wilhelm II:s förhållande till sionismen, urskuldade sig Herzl med följande ord: "Det finns tillfällen, då man erfar ett nytt faktum, en gynnsam omständighet, en händelse, som man av försiktighetsskäl tillsvidare bör förtiga, då man inte vill tända en förtidig entusiasm, utan önskar hålla rörelsen inom försiktighetens och det gradvisa framåtskridandets gränser. Men ni bör finna det fullt förklarligt, om inte ur politisk så ur mänsklig synpunkt, att man kan hamna under det omedelbara intrycket av ett sådant nytt faktum, som då skedde med mig. Några av de här närvarande vet vad jag talar om. Om i en sådan stund, då man plötsligt blir övertygad om att den, som vanvettig betraktade, sionistiska rörelsen blivit tillfullo erkänd i de realpolitiska faktorernas värld (vilket inte den värsta fiende skulle kunna förneka, om vi skulle komma på den tanken att berätta allt för honom) om - säger jag - i ett sådant ögonblick av glad tillfredsställelse, man även låter undslippa sig orden: "ja tror att våra planer kommer att gå i uppfyllelse och t o m i en så nära framtid att även män i min ålder kommer att uppleva den" - så är detta ännu inte ett tomt löfte och hotar inte att framkalla en skadlig entusiasm. De ord jag uttalade i London föll till all lycka i en fruktbringande jordmån och stegrade våra vänners iver, vilken knappast kunde hållas uppe på önskvärt sätt endast med tal och matematiska beräkningar. Jag vet inte med mig att jag skulle ha syndat på så sätt emot den sionistiska rörelsen och emot det förnuftiga i vår agitation". 

Om själve "landsflyktens furste" "i glädjen" inte kunde tygla en överflödig "pratsjuka", hur kan man då med säkerhet räkna på absolut tystnad hos varenda en av hans hantlangare? 

Detta är troligen förklaringen till att den i sekler dolda "laglöshetens hemlighet" har uppdagats nu i våra dagar. Detta är orsaken till att nedan offentliggjorda "Sions Vises protokoll" avslöjats. 

Enligt vad Herzls sagt så har han erhållit de "konfidentiella meddelandena om de viktigaste sakerna" av "tre aktade personer, nämligen överste Goldschmidt, Sir Samuel Montague och den hedervärde herr Singer". Av dessa tre "aktade" judar är Sir Samuel Montague f n krigsförnödenhetsminister hos vår bundsförvant England, den "hedervärde herr Singer" känner varje rysk by, där det finns en på avbetalning såld Singer symaskin. endast "överste" Goldschmidt är tillvidare okänd för ryssarna. 

Och nu, låt oss övergå till "protokollen".

"Låt oss utan alla fraser tala om betydelsen av varje tanke, låt oss genom jämförelser och slutledningar belysa varje omständighet.

 Därför vill jag formulera vårt system såväl ur våra som gojernas [ judiskt uttryck för "icke-judar" synonymt med "boskap", "kreatur", Radio Islams anmärkning ] synpunkter. 

Vi bör komma ihåg, att människor med dåliga instinkter finns överallt flera än goda sådana; därför uppnås de bästa resultat genom att styra dem med våld och skräck och inte genom akademiska resonemang. Varje människa strävar till makt, var och en skulle vilja bli diktator, om han bara kunde det, men då skulle dennna människa därvid vara förmögen att uppoffra allas väl för att uppnå sitt eget. 

Styrkans rätt. Vad är det, som har tyglat de vilda djur vi kalla människor? Vad har lett dem hittills?

I begynnelsen av samhällslivet underkastade de sig den råa och blinda styrkan, senare - lagen som utgör samma styrka, endast maskerad. Härav drar jag den slutledningen, att - enligt naturens lag - rätten ligger i styrkan. 

Friheten endast en inbillning. Liberalismen. Den politiska friheten är en idé, men inte ett faktum. Denna idé måste man kunna tillämpa, då det är nödvändigt att genom ett inbillat lockbete dra folkkrafterna till sitt parti, om detta senare har föresatt sig att störta ett annat, som innehar makten. Denna uppgift underlättas, om motståndaren själv smittas av frihetsidén, av den s k liberalismen, och för idéns skull ger efter i sin makt. Här visar sig då vår teoris överlägsenhet: de lössläppta regeringstyglarna grips omedelbart enligt tillvarons lag och samlas i en ny hand, emedan den blinda folkmakten inte kan existera en enda dag utan ledare, och den nya makten endast intar den gamlas plats, sedan den försvagats av liberalismen.

Guldet. Tron. Självstyrelsen. I vår tid har guldets makt intagit de liberala styrelsemännens plats. Det fanns en tid, då tron styrde. Frihetsidén är ouppfyllbar, emedan ingen kan begagna sig av den med måtta. Ge åt ett folk, om ock för en kort tid, självstyrelse, och denna skall övergå i självsvåld. Därefter uppstår inre stridigheter, vilka snart övergår till sociala slaktningar, i vilka staterna förbrinna och deras betydelse förvandlas till aska.

Kapitalets despotism. Utmattas riket i egna, inre konvulsioner eller överlämna de inre stridigheterna detsamma i händerna på yttre fiender, i vardera fallet kan det anses vara oåterkalleligen förlorat: det är i vår makt. Kapitalets despotism, som helt och hållet är i våra händer, räcker det ett räddande halmstrå, vid vilket det måste hålla sig fast emot sin vilja, i annat fall störtar det i avgrunden.

Den inre fienden. Jag frågar den, som i sin liberala anda skulle säga, att ett sådant resonemang vore omoraliskt: om ett rike har två fiender och om det gentemot den yttre fienden är tillåtligt och inte anses vara omoraliskt att begagna vart stridssätt, som t ex att inte meddela fienden sina krigsplaner, att anfalla honom om natten eller med övermakt, så varför kan man kalla sådana medel i förhållande till den farligare inre fienden, förstöraren av allmän ordning och välstånd, otillåtliga och omoraliska?

Folkmassan. Anarkin. Kan det sunda, logiska förnuftet räkna på att med framgång leda folkmassorna med hjälp av förnuftiga förmaningar och övertalningar under möjlighet av motsägelse, om ock förnuftsvidrig, men som kan förefalla det ytligt resonerande folket behagligare? Under inflytande av låga passioner, fördomar, seder, traditioner och sentimentala teorier hänger sig människorna åt massorna och massornas individer åt partisplittringar, som förhindrar varje överenskommelase t o m på basen av fullt förnuftig förmaning. Varje folkmassebeslut beror på en tillfällig eller hopagiterad pluralitet, som till följd av okunnighet om de politiska hemligheterna fastställer ett absurt beslut, som sätter fröet till anarki i styrelsen.

Politiken och moralen. Politiken har ingenting gemensamt med moralen. En regent, som låter leda sig av moralen, är därför inte säker på sin tron. Den, som önskar regera, bör tillgripa list och hyckleri. Ädla folkegenskaper - uppriktighet och hederlighet - är brister i politiken, eftersom de bättre och säkrare störtar regenter från tronen än den starkaste fiende. Dessa egenskaper kan vara attribut för gojim-regeringarna; vi ska i intet fall ledas av dem.

Den starkes rätt. Vår rätt ligger i styrkan. Ordet "rätt" är ett abstrakt begrepp, en på intet sätt bevisad tanke. Detta ord betyder endast: ge mig det jag önskar, så att jag därigenom får bevis på att jag är starkare än du!

Var börjar rätten? Var slutar den? I ett rike med en dålig organisation av makten, värdelösa lagar och en svag regent, försvagad genom en mängd rättigheter, som uppstått tack vare liberalismen, hämtar jag en ny rättighet - att med den starkes rätt störta mig över och slå ned alla existerande förordningar och föreskrifter, lägga vantarna på lagarna, omskapa alla institutioner och göra mig till herre över dem, som överlämnat åt oss sin styrkas rätt, eftersom de avstått den frivilligt, liberalt.

Den frimurar-judiska oövervinneligheten. Nu, då varje välde vacklar, kommer vår makt att bli mer oövervinnelig än varje annan, eftersom den kommer att vara osynlig, tills den blir så fast, att ingen slughet är i stånd att undergräva den.

Ändamålet helgar medlen. Ur det tillfälliga onda, som vi nu är tvungna att utöva, uppstår det goda i en orubblig regering, vilken återupprättar den regelrätta gången i folkexistensens mekanism, störd av liberalismen. Resultatet helgar medlen. Låt oss fästa vår uppmärksamhet vid våra planer, inte så mycket vid det goda och moraliska, som vid det nödvändiga och nyttiga. Framför oss ligger en strategiskt utstakad plan, från vilken vi i intet fall bör avlägsna oss, utan att riskera tillintetgöra många seklers arbete.

Folkmassan är blind. För att utföra ändamålsenliga handlingar bör man ta i betraktande massornas låghet, ombytlighet, deras oförmögenhet att hålla ord och att förstå och högakta sitt eget livs villkor, sitt eget välstånd. Man bör ha klart för sig, att massornas makt är blind, oförnuftig, oresonlig, lystrande till höger och vänster. En blind kan icke leda blinda utan att föra dem till avgrundens rand. Alltså, massornas individer, uppkomlingar av folket, om ock genialiskt kloka, men utan insikter i politiken, är inte förmögna att uppträda som massornas ledare, utan att bringa hela nationen på fall.

Politikens ABC. Endast den, som från barndomen uppfostrats till självhärskare, kan tillfullo fatta de ord, som är skrivna med politiska bokstäver.

Partikivet. Folkmassan, överlämnad åt sig själv, dvs åt uppkomlingar ur sin egen mitt, tillintetgör sig själv genom partistrider, som uppväcks av maktbegär och popularitetsjäkt samt genom därav uppstående oordningar. Är det ens möjligt, att folkmassorna skulle kunna lugnt, utan rivalitet bedöma eller reda sig med landets affärer, vilka inte få förblandas med personliga intressen? Är de i stånd att försvara sig mot yttre fiender? Det är inte ens tänkbart, ty en plan, som är fördelad i så många delar, som det finns huvuden i folkhopen, förlorar sin enhetlighet, och därför blir den obegriplig och outförbar. 

Den mest ändamålsenliga styrelseformen är självhärskarväldet. Endast under ett sådant kan statsplanerna utarbetas vidlyftigt tydliga, i ordningsföljd, fördelande allt i statsmaskinens mekanism. Härav måste man dra den slutsatsen, att en ändamålsenlig styrelse, som skall vara till nytta för landet, bör koncentreras i händerna på en ansvarig person. Utan absolut despotism kan en civilisation inte existera, genomförd, inte av massorna, utan av deras ledare, vem han än må vara. Folkhopen består av barbarer, som visar sitt barbari vid varje tillfälle. Så snart folkmassan bemäktigar sig friheten, förvandlas den till anarki, vilken i sig själv är höjden av barbari..

Sprit. Klassicism. Liderlighet. Betrakta de av sprit överlastade djur, som förlorat förståndet av vin, vars obegränsade förtärande är givet samtidigt med friheten! Inte kan vi tillåta oss att de våra gå därhän ... Gojim-folken är bortkollrade genom spritdrycker, och deras ungdom har blivit förslöad av klassicismen och tidigt liderligt leverne, vartill våra agenter lockat dem - informatorer, lakejer, guvernanter i rika familjer, bodbetjänter och alla våra kvinnor i gojernas förlustelseinrättningar. Till dessa senare räknas s k "damer ur societeten". frivilliga föregångerskor i liderlighet och lyx.

Den frimurar-judiska styrelsens princip och regler. Vår paroll är - makt och hyckleri. Endast styrka segrar i politiska saker, i synnerhet om den är dold i de talanger, som är nödiga för statsmän. Våld bör vara principen och list och hyckleri - reglerna för regeringar, vilka inte ämnar nedlägga sin spira inför fötterna på någon ny makt. Detta onda är det enda medlet att uppnå målet - det goda. Därför bör vi inte rygga tillbaka för mutor, bedrägeri och förräderi, då de kan tjäna till att föra oss till målet. I politiken bör man kunna ta annans egendom, utan att vackla, om man därigenom vinner undergivenhet och makt.

Terrorn. Vårt rike, som följer den fredliga erövringens väg, har rättighet att förbyta krigets fasor mot mindre märkbara och mera ändamålsenliga dödsdomar till underhållande av en terror, som tvingar till blind lydnad. Rättvis, men obeveklig stränghet är den verksammaste faktorn i statsmakten; inte endast för fördelens skull, utan även i pliktens namn, för segerns skull, bör vi hålla oss till ett program av våld och hyckleri. Beräkningens doktrin är lika så stark, som de medel den begagnar sig av. Därför är det inte så mycket genom själva medlen, som genom stränghetens doktrin vi kommer att segra samt lägga alla regeringar under vår överregering (jmfr AC Schmakoff, "Den internationella hemliga regeringen".) Det är nog att man vet, att vi är obevekliga, för att varje olydnad skall upphöra.

Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Redan i forntiden utslungade vi bland folken orden: "frihet, jämlikhet, broderskap", ord, otaliga gånger sedan dess upprepade av de själlösa papegojor, som från alla håll flyger till dessa lockbeten. Med dem har välståndet i världen, den verkliga personliga friheten, förr så skyddad mot massornas tryck, förintats. Man skulle inte tro, att kloka, intelligenta gojer inte skulle klargjort för sig den abstrakta beskaffenheten av de uttalade orden, att de inte skulle märkt motsägelsen i deras betydelse och i deras förhållande till varandra, att de inte skulle sett, att det i naturen inte existerar någon jämlikhet, inte kan finnas frihet, att själva naturen har fastställt olikhet i förstånd, karaktär och anlag ävensom beroendet av dess lagar, att de inte skulle insett, att massan är en blind kraft, att uppkomlingar, valda av och ur massan för att styra, på politikens område, är lika blinda som den själv, att en invigd, om också enfaldig kan styra, medan däremot en inte invigd, även om han vore ett geni, intet begriper i politiken - allt detta har förbisetts av gojerna.

Principen i en dynastisk regering. Och det oaktat har den dynastiska regeringen grundat sig därpå; fadern anförtrodde åt sonen kännedomen om de politiska affärernas gång, så att ingen skulle känna den utom medlemmarna av dynastin och därför inte heller kunna yppa den för det styrda folket. Under tidernas lopp har meningen med det dynastiska överlåtandet av politikens verkliga innebörd gått förlorad, vilket har länt vår sak till framgång.

Tillintetgörandet av gojim-aristokratins privilegier. På alla håll i världen har orden "frihet, jämlikhet och broderskap" ställt i våra led, genom våra blinda agenter, hela legioner, vilka med jubel burit våra fanor. Likväl är dessa ord maskar, som undergrävt gojernas välstånd, överallt tillintetgjort fred, lugn, solidaritet, i det de förstört alla deras rikens grundvalar. Framdeles får ni se, att detta har bidragit till vår triumf: detta har givit oss möjlighet bl a att få den viktigaste triumf på hand - upphävandet av privilegierna eller m a o grunden för gojimaristokratin, vilken var folkens och staternas enda försvar mot oss.

Den nya aristokratin. På ruinerna av den forna bördsaristokratin har vi i spetsen för all intelligens-aristokrati - ställt penningens. Denna nya aristokratis värdesättning har vi lagt i den av oss beroende rikedomen samt i den av våra vise utbildade vetenskapen.

Psykologisk beräkning. Vår seger har underlättats ännu därigenom, att vi i relationer med för oss behövliga personer alltid spelat på det mänskliga väsendets känsligaste strängar - på beräkning och begär, på människans omättliga materiella behov, och de uppräknade mänskliga svagheterna är, till och med tagna var för sig, i stånd att döda initiativet, i det de utlämnar människan till den, som köper hennes verksamhet.

Frihetens abstraktion har gjort det möjligt att övertyga massorna om att regeringarna inte är annat än förvaltare hos landets ägare - folket, och att man därför kan byta desamma som man byter handskar.

Statsöverhuvudenas avsättlighet har överlämnat dem i våra händer och gjort dem till våra lekdockor."

Ekonomiska krig är grunden till det judiska herraväldet. För oss är det nödvändigt, att krigen om möjligt inte resulterar i terriroriella vinningar. Detta överför kriget på ekonomisk grund, genom vilket nationerna i vår hjälp ser styrkan av vårt herravälde, och under sådana förhållanden görs båda de krigförande parterna beroende av vår internationella agentur som äger miljoner ögon, vilka inte fördunklas av några som helst hänsyn. Då kommer våra internationella rättigheter att utplåna de nationella i den egentliga betydelsen av rätt.

Den synliga administrationen och de "hemliga rådgivarna". Administratörerna som är valda av oss ur folkets led och beroende av dessas slaviska böjelser, är inte lämpade att regera, varför de lätt kan